Annons
Annons

Det var nog ingen som tänkte tanken när det hände, men Pittsburgh Penguins tog första klivet mot Stanley Cup när de ringde upp Jim Rutherford våren 2014. De kommande två åren skulle den åldrande general managern byta ut 70 procent av truppen och bygga ett vinnande lag, bit för bit. Här är vår story om hur han lyckades.
Av Varpu Sihvonen

För att förstå nuet behöver vi ibland ta hjälp av det förgångna. Pittsburgh Penguins bestämde sig för att hitta en ny general manager efter att laget hade bränt en 3–1-ledning mot New York Rangers i andra playoffrundan 2014. Samtidigt hade Jim Rutherford, 67, lämnat över GM-jobbet i Carolina Hurricanes till Ron Francis. Egentligen hade Rutherford tänkt trappa ned, men erbjudandet han fick av Penguins var så spännande att han inte kunde tacka nej. Det handlade ju om att skapa Pittsburghs första Stanley Cup-lag sedan 2009, och kärnan i truppen bestod av Sidney Crosby, Evgeni Malkin och Kris Letang. Resultaten under Rutherfords första år i Pittsburgh blev inte bra. Rangers slog ut pingvinerna i slutspelet igen, den här gången med 4–1 i matcher. En del undrade om klubbens ägare hade gjort rätt som anställt Rutherford.

En vägvisare

Förra sommaren gjorde Rutherford en djupgranskning av truppen, och han visste vad han behövde göra: förändra karaktären på laget. Han kom till slutsatsen att laget var lite för långsamt, så han började söka efter speed. Han trejdade till sig yttern Phil Kessel från Toronto och centern Nick Bonino från Vancouver, och under säsongen värvade han backen Trevor Daley från Chicago och yttern Carl Hagelin från Anaheim. Från det egna farmarlaget hämtades vindsnabba spelare som Conor Sheary och Bryan Rust, två spelare som halkade in i laget lite på ett bananskal, men som i slutändan blev viktiga kuggar. Ett par veckor in på säsongen erkände Rutherford även att laget hade problem att få ut maximalt under den strikte coachen Mike Johnston. Faktum var att Penguins låg nedanför slutspelsstrecket när Rutherford sparkade Johnston i mitten av december. Det blev ett lyckodrag, för Rutherfords val av ersättare, Pens farmarlagscoach Mike Sullivan, utvecklade ett spelsystem som passade perfekt för de kvaliteter som fanns i spelarna. Sullivan tog tag i lagets träningsvanor, som han ansåg vara för dåliga för att vara på NHL-nivå. Varje dag blev en hård skola för att komma i form. – ”Sully” visade oss verkligen vägen, säger backen Brian Dumoulin.

”Begär uppmärksamhet från alla”

En annan aspekt som Sullivan började betona var videocoachning. Det spelade ingen roll vem som gjorde misstag under en match – dagen efter fick alla se det på film och analysera tillsammans. – När jag först träffade honom fick jag intrycket att han kanske var lite för intensiv, säger Rust. Men det var han inte, eller? – Jag tycker han har en röst som begär uppmärksamhet från alla, fyller Sheary i, innan han fortsätter: – Han vet hur han ska nå en spelare. Oavsett om det är något bra eller dåligt så kommer han att låta dig veta det. Det är hans styrka. Man vet alltid var man har honom. Olli Määttä håller med: – Han har auktoritet när han talar, säger den unga finländska backen. Det kändes i rummet att alla lyssnade. Han fick verkligen fatt på oss alla. Fina beskrivningar av succécoachen, men frågan är om inte John Tortorella sa det bäst. ”Torts” och Sullivan jobbade tillsammans under sju säsonger i New York och Vancouver. Enligt Tortorella kan Sullivan vara tuff mot en spelare utan att de två blir ovänner. – När han kräver ansvar från sina spelare har han ett sätt som gör att de inte känner sig nedvärderade, säger Tortorella till USA Today. Han är en fantastisk kommunikatör, men han ser inte genom fingrarna med någonting, oavsett om du spelar i första eller fjärde kedjan, är ett förstaval eller en fri agent. – Han är väldigt skarp i det taktiska, fortsätter Tortorella, men dagens hockey handlar inte bara om taktik utan om att hantera idrottsmän. Det är han väldigt bra på. Sullivan kände ganska snabbt att spelarna började köpa hans idéer, även om starten blev knagglig med fyra förluster i rad. Därefter fick laget upp farten, och i avslutningen av grundserien vann de 14 av 16 matcher. Det var då som spelarna började inse att de faktiskt kunde vinna Stanley Cup.

Så skapades förstakedjan

Sullivan var alltså coach för flera av klubbens unga spelare i AHL, men han insisterar att det inte var hans beslut att kalla upp flera av dem; det var Rutherfords. Sheary befordrades bara någon dag efter att Sullivan fick coachjobbet. – De 20-talet matcher som jag coachade där nere gav mig en klarare indikation på hur jag kunde använda dem och i vilka positioner de skulle vara för att bli framgångsrika, säger Sullivan. Ta Sheary som exempel. I sig själv är han en ganska ordinär spelare, men tillsammans med Crosby gjorde hans speed och orädda inställning honom till en giftig spelare. – De kompletterar varandra väldigt väl, säger Sullivan om kedjan med Sheary, Crosby och

”Det är inte lätt att komma hit. Eftersom jag var så ung när jag vann förra gången tog jag det lite för givet.”
Sidney Crosby

Patric Hörnqvist. Hur reagerade Sheary? – Första gången jag var i Crosbys kedja sa han åt mig att jag var där av en anledning, säger Sheary. Han sa att jag inte skulle avstå från ett skottläge för att passa honom. Trots att han sa så, tog det lite tid för mig att vänja mig vid det. Sheary upprepar sedan det som så många andra har sagt: – Crosby är en fantastisk passare som kan få fram pucken till dig var du än befinner dig på isen. Så skapades en förstakedja för Penguins: Crosby i mitten, och Sheary och Hörnqvist på kanterna. Sullivan kallar Hörnqvist för en sten i ett glashus. – Han tar sig till kampområdena, säger han. Han tar sig till målburen. Han gör det väldigt svårt för motståndarnas målvakt. Sullivan understryker också att han älskar svenskens passion för hockey. – Han spelar med hjärtat utanpå tröjan.

Ny roll för Kessel

Lagets andrakedja, den nu berömda HBK-kedjan (Hagelin, Bonino och Kessel), är lätt att beskriva. Hagelin är farten, Bonino intelligensen och Kessel resten. – ”Haggys” forechecking och spelsinne är verkligen underskattade, säger Sullivan. Han har förmågan att läsa spelet bra både i försvar och i anfall. Bonino är en utmärkt center för Kessel, eftersom han inte är särskilt puckkär (vilket Kessel är) och gillar att ta defensivt ansvar. Sullivan hade för övrigt ett helt nytt sätt att beskriva Kessel på: – Phil har utvecklats till en komplett tvåvägsspelare. Han är helt och hållet överlåten det här laget. Sullivan bad Kessel att förbättra vissa områden i sitt spel utan puck, och Kessel tog till sig budskapet. Tredjekedjan byggdes kring Malkin när han återkom från skada. Rust tillför fart och Chris Kunitz liknar Hörnqvist: extremt jobbig att möta. På tal om Malkins skada måste vi ta en paus och fundera över hur den påverkade Pens, och då menar vi på ett positivt sätt. Kom ihåg att det var när den stora ryssen försvann den 11 mars som Bonino tog över som center för Kessel och Hagelin, vilket gav Penguins tre producerande offensiva kedjor (något som alla motståndare hade svårigheter att matcha). Vad som först verkade vara något negativt blev alltså något väldigt bra.

Olika identiteter

Alla fyra kedjor har olika identiteter och används av Sullivan i olika lägen under en match. Att alla fyra enheter fungerade så väl under två månaders playoffspel var en nyckel till framgång för Penguins. Vi ska inte glömma bort den fjärde kedjan, ledd av veteranen Matt Cullen. Tillsammans med Eric Fehr och Tom Kühnhackl löste 39-åringen många svåra defensiva utmaningar. De fick många defensiva zonstarter och matchades ofta mot toppkedjorna i motståndarlaget. Cullen är hjärtat i kedjan, och även en central figur i laget. – Jag ser honom som en länk mellan spelarna och coacherna, säger Sullivan. Han har ett sätt som gör honom lugn när mycket står på spel. Och vilket sätt för Cullen att avsluta karriären på! Mästare för andra gången i sista matchen.

Backarna ifrågasatta – levererade stordåd

Sullivan ser försvarsspelet som ett laguppdrag, inte bara ett jobb för backarna. Han betonar alltid vikten av att befinna sig på rätt sida av pucken, så att motståndarna måste ta sig förbi fem utespelare för att komma nära målet. Penguins var förmodligen slutspelets bästa lag på att täcka skott. Det underlättade för rookiemålvakten Matt Murray, som kastades in i hetluften när Marc-Andre Fleury skadade sig i slutet av mars. Murray är bara 22 år, men är mogen för sin ålder och har faktiskt ett lugnande inflytande på hela laget. – Matt är inte särskilt känslosam av sig, utan han är tyst och självsäker, säger Sullivan. Det där med att vara tyst gäller inte under träningar, då han svär högt om någon gör mål på honom. Hur håller han sig så lugn under matcherna, trots sin orutin? – Det viktigaste för mig är att fokusera på min andning.

”Han har gått igenom några tunga skador de senaste åren, men han är en beslutsam kille.”
Mike Sullivan om Olli Määttä, som under de senaste två åren har gått igenom cancer, en allvarlig axelskada, påssjuka och en misstänkt hjärnskakning.

Den för mig tillbaka till nuet, förklarar han. Sullivan fick ta till en reservplan när backen Trevor Daley blev skadad i serien mot Tampa Bay. – Vi ber aldrig en spelare att ersätta en skadad spelare, utan vi vill att den nya spelaren ska använda sina styrkor, säger Sullivan, innan han tillägger att backarna har varit lagets hjältar i det fördolda. I samråd med sina kollegor parade Sullivan ihop Letang och Dumoulin, och tog in Määttä, som hade varit petad efter några dåliga insatser, från kylan och satte honom tillsammans med Ben Lovejoy. – Våra unga backar gillar att spela med Ben, eftersom han är väldigt pratsam. Han hjälper sin kollega mycket med sitt sätt att kommunicera. Han är väldigt uppmuntrande, och han håller alltid sin partner om ryggen, säger Sullivan. Coachen medger att han ibland glömmer bort hur ung Määttä är. – Han har gått igenom några tunga skador de senaste åren, men han är en beslutsam kille. Han har enorm arbetsmoral och är en stor lagspelare, säger han.

Sammansvetsad grupp

När vi är inne på ämnet arbetsmoral räcker det med att nämna ett ord: Crosby. Superstjärnan är numera komplett i sitt spel, en riktigt stark tvåvägsspelare. Sedan tidigare vet vi att han är extremt noggrann med detaljer. Inte undra på att han tilldelades Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Crosby arbetar hårt för att vara bäst. Efter de flesta träningarna möts Crosby och Fehr vid mittpunkten tillsammans med en coach, som släpper ned puckar en åt gången, totalt 14 stycken eller fler om det blir oavgjort. De håller koll på vem som vinner. Senast Pittsburgh vann Cupen var 2009. Crosby sa flera gånger under årets slutspel att han har lärt sig att uppskatta resan mer, eftersom målet är så svårt att nå. – Det är inte lätt att komma hit, sa han när Cupen var säkrad. Eftersom jag var så ung när jag vann förra gången tog jag det lite för givet. Han påminner om att de var tvungna att besegra några riktigt bra lag för att nå målet: NY Rangers, Washington, Tampa Bay och San Jose. Mot Tampa krävdes det dessutom sju matcher för att få fram en segrare. Crosby uttrycker tacksamhet över att laget kom samman och utvecklade god sammanhållning på kort tid. – När du tittar på vår laguppställning lägger du märke till att vi har tagit in många nya spelare, och det var ganska speciellt att vi lyckades med det. Det krävs en särskild grupp av människor för att komma samman så snabbt och under resans gång, säger han.

Stanna i nuet, glöm det förgångna

Penguins inställning har varit tydlig ända sedan Sullivan tog över: stanna i nuet, titta inte för långt fram, tänk inte på det som varit, behåll fokus på uppgiften till hands. Och koppla av. – Vårt omklädningsrum är väldigt avslappnat, även inför nedsläpp, säger Määttä. I stort sett alla i rummet är pratglada, men tre killar sticker ändå ut ur mängden: Bonino, Fehr och tredjemålisen Jeff Zatkoff. När vi pratar med Määttä dunkar musiken ur en stereo intill. Vem väljer musiken? – Dumoulin, och han spelar techno. Än så länge har ingen klagat, säger Määttä, som ändå är lite undrande över hur Dumoulin fick DJ-uppdraget. – Först var det Pascal Dupuis som tog hand om musiken, men när han slutade var det plötsligt Dumoulin. Jag har ingen aning om hur det gick till. En viktigare fråga än vem som sköter musiken i omklädningsrummet är om det här kan vara starten på en dynasti. Kan Pittsburgh bli lika dominanta som Chicago har varit de senaste åren? Enligt en del bettingfirmor ligger Pens bäst till för att vinna Cupen nästa säsong, och det är inte taget ur luften. Lagbygget ser stabilt ut, med flera av kärnspelarna (Crosby, Malkin, Kessel, Letang och Määttä) uppbundna på långa kontrakt. Det finns vissa frågetecken att räta ut under sommarens ”silly season”: Blir Marc-Andre Fleury kvar, nu när han har tappat förstaspaden till Matt Murray? Vem ersätter Matt Cullen i fjärdekedjan? – Jag är ingen siare, säger GM Jim Rutherford till The Hockey News, men jag vet en sak med säkerhet: vi kommer att ha ett bra lag nästa år. Vi har ett lag som inte behöver brytas upp. Det här laget kan få vara intakt över nästa säsong.

 

Artikel hämtad från Pro Hockey nr 6 2016.

 

Låt festen börja! Bild: Getty Images

Annons
Annons

Pin It on Pinterest

Share This